... men samtidigt fascinerande. Jag svimmade inte. Och jag är glad att jag var där. Jag kan inte (och vill inte) berätta något om gårdagens händelser, då tystnadsplikt gäller. Jag har lite tveksamheter till att ens skriva om detta på bloggen, får jag, kan jag utan att någon lider men?
Jag är glad att jag var med. Jag är glad att få se människor med sån respekt för döden som de jag mötte igår. Men varför skulle någon inte ha respekt för en människa även efter döden? Att ha respekt för livet, människa eller djur, anser jag vara ett av mänsklighetens största åtaganden. Men att också ha respekt efter livets slut är minst lika viktigt, om inte mer.
Något som är med hundra procents sannolikhet är att vi alla kommer dö - det går inte att komma ifrån. Jag erkänner, jag är rädd för att dö. Tanken blir mig överhängande ibland, jag får svårt att andas och en olustkänsla som är svår att bli av med. Tänka på annat, slå det åt sidan går förstås bra, men den brukar kunna smyga sig på när jag minst anar det. Hur vi än gör, kommer vi inte ifrån det faktum att vi dör ensamma. Jag vill inte vara ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar