Jag håller på och rensar bland mina kläder, slänger och lägger undan. Lägger undan vad? Jo, kläder som jag en gång (ca 8 år sen) kunnat ha men blivit för tjock för att komma i. Jag vet inte varför jag har kvar dessa kläder, varför jag lägger undan dem. Antagligen är det för att jag fortfarande ser mig 20 kilo lättare som jag var för 8 år sen. Jag behöver det lilla halmstråt att jag en dag ska komma i dessa kläder igen. Men egentligen behöver jag bara inse fakta, att det aldrig kommer att hända. Inte nu, inte snart. Vaddå, det är väl bara att sluta äta godis och chips och annat onyttigt? Jag önskar det vore så simpelt.
I min värld existerar bara mat, när jag går ner i vikt tänker jag bara på vad jag ska äta nästa gång. När jag är som jag är nu tänker jag bara på vad jag ska äta nästa gång. Det finns bara mat. Jag önskar jag var som maken, i hans värld äter man när man är hungrig. Det spelar ingen roll hur gott godiset/efterrätten är, i hans värld finns det inte plats för mer. Jag önskar jag kunde känna så. Även fast jag är så mätt så jag skulle kunna storkna finns det alltid plats för den där lilla godisbiten/ostbågen/glassen... När Viktväktarna ibland dimper ner i brevlådan och välkomnar mig tillbaka tänker jag "Va fan, det gick ju bra sist" och så funderar jag länge på om jag ska gå med igen. Sen inser jag logistiken, det finns inga möten här i Almunge och jag måste åka in till Uppsala för att gå på möten. Och det går inte i längden, det skulle bli DYRA möten.
Funderade ett tag på att anmäla mig till Biggest loser, men insåg att det bara skulle vara pinsamt och jobbigt. Jag skulle eldrig kunna visa mig halvnaken för svenska folket. Jag som inte ens kan visa mina överarmar.
Det var verkligen inte bra att rensa kläder. Men garderoben med de nya trådbackarna fylls och blir snygg!!
Hej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar