Söndag..

Jag har känt mig sur och tvär och förjävlig de senaste dagarna, och det har varit min käre make som fått stå i centrum för allt. Och jag vill verkligen inte vara sur och jävlig. Jag är avundsjuk på ingenting och allting. Jag har ett mindervärdeskomplex som gör mig tokig. Narcisstisk skulle säkert folk säga. Egocentrisk. Jag tycker helt enkelt synd om mig själv, fast det inte finns nån jävla anledning. Jobb och skit, inte hittar jag något men det kommer säkert ett så småningom.
Så blir det såna småsaker jag retar upp mig på, som känns som att jag blir ensam kvar. Ibland förstår jag inte hur han står ut med mig. Jag tror inte han gör det heller ibland, därför flyr han vardagen. Det är jag som blivit för beroende av närhet. Några ord om trygghet skulle räcka, och de kommer ibland men jag vill ha mer. Fast egentligen handlar det nog återigen om att när jag känner mig ensam så är det min egen knäckta självkänsla som behöver en skjuts uppåt. Och jag tror inte några ord kan få den uppåt. Jag måste må bra i mig själv, i själen. Just nu gör jag inte det. Alldeles för lätt bubblar tårarna under ytan, jag skulle vilja skrika och gråta och gömma mig och göra ingenting. Återigen kommer det här jävla dumma komplexet om att jag inte kan något fram. Den där dåliga självkänslan. Som bara jag kan få bort och ingen annan. Att tycka synd om sig själv hjälper inte. Att tycka synd om sig själv vill jag inte göra.
Jag måste verkligen hitta något att göra, ha något som får mig att fungera som vanligt igen. För det här, med demoner hela tiden pockandes inuti mig, är inte något jag önskar någon. Ingen alls.

Så nu ska jag och lilla vovve gå ut på en riktig långpromenad. Stackaren, hon ligger här bredvid och vill gå ut.

Och jag ser verkligen fram emot att åka på havet nästa vecka!

Och jag ska sluta att skälla på mig själv, och ännu hellre sluta skälla på andra.
Puss och kram